Det finns en kategori av böcker som jag automatiskt värjer mig mot.
 De är alla de omtalade och prisbelönta böcker som man "måste läsa".
 "Aprilhäxan" är en sådan bok.

Boken fick 1997 års skönlitterära August-pris.
Juryns motivering var:
 "En klarsynt attack till försvaret av folkhemmets styvbarn. Lika uppfordrande som underhållande."
 Motiveringen gjorde att jag trots mina fördomar blev nyfiken på "Aprilhäxan". Trots att boken mycket realistiskt skildrar 50-talets folkhem och dagens samhälle, upplever jag att det finns ett drag av saga i boken.
 Kvinnorna i boken har alla namn av Hagaprinsessorna: Margareta, Birgitta, Christina och Desirée. De tre förstnämnda växer upp tillsammans som systrar hos fostermamman Ellen.
 Desirée är Ellens biologiska handikappade dotter som lämnas bort vid födelsen. De tre flickorna hos mamma Ellen vet inte om hennes existens. Desirée har hela sitt liv levt på vårdinrättningar, utlämnad till andra människor.

Men Desirée har en sällsam förmåga. Hon kan lämna sin cp-skadade kropp och ta plats bakom en fågels öga och betvinga djurkroppen dit hon vill.
 Desirée kan på detta sätt se vad det blev av dessa flickor som tog hennes plats hos modern.
 Vi får möta de tre fostersystrarna som barn och hur de lever idag.
 Christina är läkare och bor i ett egenhändigt renoverat drömhus. Hon döljer sin osäkerhet bakom en kylig perfekt fasad.
 Margareta är fysiker. Hon längtar, men hittar aldrig den man hon söker efter.
 Birgitta är den utslagna, missbrukande före detta raggarbruden.

Egentligen finns det ingen större gemenskap mellan fostersystrarna. Redan som barn ville de helst ha mamma Ellen för sig själva. Det är Desirée som ser till att de än en gång är tvungna att ta kontakt med varandra.

Författaren har en speciell förmåga att skildra de utsatta och vilsna flickorna hos mamma Ellen och inte minst Desirées liv på institutionen.
 Vissa bitar är mycket starka.
 Men berättelsen hamnar aldrig i någon "tycka-synd-om-känslosamhet".
 Majgull Axelsson tar tveklöst ställning för de förtryckta och utsatta i vårt samhälle. Trots sitt ämne är denna bok inte på något sätt en svart och dyster historia.
 Tvärtom är den bitvis mycket humoristisk.

Majgull Axelsson skildrar de utsatta.

Jag ger mig!
 "Aprilhäxan" rekommenderas varmt, trots mina fördomar om prisbelönta böcker.

Av Kristina Nystås

Majgull Axelsson: Aprilhäxan
(Rabén Prisma, 1997. 424 sidor.)

[ Hem ] | [ Innehåll ]